kommer jag kunna förlåta mig själv?

om jag inte är nöjd så själv så räknas det inte. jag skäms lite för gårdagen, som ja lipa. fan. jag vet ju att jag satt det innan och att jag kan osv. men att den gången stå på scen, men folk i publiken som jag verkligen ville bevisa för och sen inte sätta det. det tog på mig, hårt. mycket hårdare än vad det borde. har en väldigt fin klass som försökte muntra upp mig efteråt, dom tycker antagligen att jag är jättelöjlig som grät som en 5 åring. men jag allt jag gör styrs av press och orimliga krav av mig själv på mig själv. när jag inte når dom (som igår) så blir jag så äckligt frustrerad och ledsen på mig själv. det blir inte bättre heller av att jag har vart orolig för detta i flera veckor samt sjukt stressad för tävling i helgen och alla uppvisningar nästa vecka + vänner som mår dåligt ++ plugg. fan ibland suger livet. lika bra att hoppa? ibland känns det så, men det ska jag inte göra, det lovar jag. grät i alla fall resten av föreställningen + natten. fick mycket fina kramar av kompisar och vuxna men ingenting hjälpte och ingenting kommer nog heller att göra det. men just nu måste jag fokusera om på helgen och inte låta detta påverka mig, även om det kommer sitta kvar i mig för en långtid framöver. det jag vill säga är i alla fall inte bara om igår, utan om press och kraven på mig själv. jag vet att dom är orimliga och ibland funderar jag på om jag sätter ribban så högt bara för att jag ska bli ledsen och må dåligt? fan livet är komplicerat. ska sova på saken